De senaste åren har midsommarfirandet varit väldigt lågmält, en picknick på tu man hand eller inklämd mellan syskon och hundar i skydd från regnet hemma hos mamma och pappa. Jag minns knappt vad jag gjorde förra året. Jag har inte gett midsommar den kärlek och uppmärksamhet (eller planering…) den förtjänar! Och jag älskar ju midsommar ändå! Det märkte jag tydligt i år.

Annat är det med barndomens midsomrar, de minns jag fortfarande väldigt väl. Midsommar inledde varje år det 8 veckor långa sommarlovet på Österlens vita kust och huset på Furet i Vitemölla. Jag, mina sommarkompisar och allas våra föräldrar turades om att ha midsommarfesten i sin trädgård. På kvällen promenerade vi allihop, i våra egengjorda blomsterkransar (oftast i storlek XXL), ner till hamnen för det traditionsenliga ’dans på bryggan’. Sommarbarn från ”uppåt landet”, eller 08:orna som vi kallade dem i äkta skånsk rivalitetsanda, hoppade förbi oss ner för backen och tjoade om hur de skulle ”ner och dansa med lantisarna”. Eller – ”laaaaantisarna”. Och midsommarafton innebar alltid per default att man fick vara uppe och ute längre än annars. Det utnyttjade vi såklart till max.

Jag minns också särskilt en sommar då vi befann oss i det där sköra gränslandet mellan att vara bekymmersfria barn och ängsliga tonåringar. Min bästa kompis och jag gick längs stranden i våra långa, havrefärgade linneklänningar och virkade koftor med kokosknappar, stråhattar med prickiga sidenband, beskedligt, prydligt, snällt. De tuffa(?) killarna som vi ”diskret” glodde storögt på, frågade hur gamla vi var. Min kompis hade redan fyllt 14, och viskade till mig ”Säg 13, säg 13!” Det skulle dock dröja ytterligare 6 månader innan jag faktiskt blev tonåring. Men tydligen var det just då väldigt viktigt att vara 13, en avgrunds skillnad mot att vara 12.

Årets midsommar kommer också att stanna kvar som ett särskilt fint minne. Den spenderades med en liten grupp härliga vänner i mina föräldrars sommarhus i Baskemölla (ja, vi håller oss kvar på Österlens kust, men någon mil söderut).

Baskemölla
Älskar klippornas färger, grått och brandgult. Och mina – blått och vitt 🙂

Vi lämnade ett regnigt Malmö och mötte strålande sol och varma vindar på fredagen. Efter en kort promenad längs strandstigen söderut parkerade vi oss på en liten strand och uppfann en ny version på kubb! D.v.s. när man inte har något kubbspel, men istället en strand full av behändiga, vita, lena stenar i olika storlekar. Det här spelet kan verkligen rekommenderas! Vi upptäckte två välfungerande strategier. Antingen att få ner motståndarens sten med en lätt och träffsäker sten i en mindre storlek, eller att välja en tyngre sten och tvåhandsfattning som med ett kraftprov kanske inte prickar men som kan slå ner motståndarstenen av bara tryckvågen. Eller bara välla sand över den.

Strandkubb

En del av gruppen är inte från Sverige, så det var extra kul att det bjöds på traditionell folkdansuppvisning kring midsommarstången som rests högt ute på höjden som blickade ut över havet. Så fina dräkter och dansare! Backen fylldes på av picknickfiltar och kaffekorgar – och överraskande många söta hundar 🙂

Midsommarstången vid Tjörnedala
Folkdans
Baskemölla hamn
Solnedgång över Baskemölla

Kvällsljuset denna kväll, och smälta-maten-promenaden ner till hamnen, som dessvärre inte bjöd på dans, bjöd dock på en rejäl dos nostalgi och midsommarmagi. Visserligen var den tidigare regnskuren som bortblåst, men att ändå ha regnjacka på hör liksom till. Svensk midsommar är inget utan regnjacka.

Memory, med alla mina favoritmotiv

Resten av kvällen kunde summeras i två ord, GT och Memory. Ju mer GT, desto sämre minne? Pfff! Icke! Jag slaktade motståndet brutalt och skoningslöst.

Hoppas ni hade en härlig midsommarhelg!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.