När allt annat är solsken, så är min brist på kreativ drivkraft just nu gruset i skon. Jag kan inte hjälpa att känna mig så otroligt fattig på innehåll, irrelevant, på-samma-ställe-stampande, och alldeles, alldeles … ja, dötråkig! Alltså, jag älskar det jag gör och vill absolut inte göra något annat, men jag märker att jag den senaste tiden lagt min energi och mitt fokus på allt annat utom just detta, och därför känns det som att jag har halkat efter. Jag har hamnat i en grop och jag är inte helt säker på hur jag hamnade där eller hur jag tar mig ut.

Jag minns när jag började blogga i och med mitt köpstopp, det var en sådan utmananing i sig, och det visade sig vara ett perfekt utlopp och forum för den kreativitet som jag inte fick ur mig i min yrkesroll. Jag kände att jag hittat en ny, stimulerande fritidssysselsättning som kombinerade flertalet av mina intressen, mode, design, illustration och storytelling. Jag insåg ganska snabbt att jag gett mig på ett riktigt, jäkla tufft – och stundtals asjobbigt – yrke. För det är ju onekligen det. Ett heltidsjobb. Jag aldrig förnekat bloggandet som en inkomstbringande sysselsättning som så, men jag har sannerligen fått en helt annan respekt för de som lyckas med att hålla liv i en blogg. För att inte tala om de makalösa eldsjälar som lyckas med att driva en inspirerande blogg vid sidan av sitt ’vanliga’ jobb, det är värt en medalj. Så imponerande!

Moment 22.

Det första bloggåret var otroligt lärorikt, och så himla kul. Det fanns liksom en tydlig vinkel, ett koncept. En utmaning med tusen olika sätt att hantera den. Efter köpstoppet blev det lite mer tafatt, då det inte längre fanns någon tydlig utgångspunkt. Jag erkänner att jag kanske hade hoppats på större spridning, mer interaktion, mer dialog. Jag upplever det väldigt svårt att producera innehåll som jag inte vet om någon läser, eller vad den som läser det tycker om det. Det blir som att prata med en vägg. Därför har inläggen blivit betydligt glesare, spretigare, fattigare. Och då är det ju klart att ingen läser dem. Klassiskt exempel på ett moment 22.

Jag hoppade av Facebook för snart ett år sedan, och har inte ångrat det, saknat det eller knappt ens tänkt på det. Men jag funderar på vad den friheten kostar mig. Som egenföretagare i en kreativ bransch, kan det vara förödiskt att vara så pass analog som jag vill vara. Instagram är just nu min enda sociala kanal, och har varit det senaste året. Detta är såklart också en bidragande faktor i svårigheten att nå ut med mitt innehåll. Frågan kvarstår, vad är mest värt, för mig?

Shit or get off the pot.

Så vad landar allt det här i? Jag resonerar lite som så att trots min glädje och tacksamhet för de få som läser och följer så ger det mig just nu inte tillräckligt med bränsle att fortsätta köra på med bloggen, att lägga timmar, dagar, på inlägg och illustrationer, roliga listor, diy-projekt, bilder. Att känna ångest när jag inte publicerar vettiga inlägg, regelbundet. Jag har tappat greppet om min struktur, mitt mål, mitt driv. Och visst, det gör lite ont att se att jag misslyckats (enligt mina mått mätt), att jag tappat farten, stinget, att jag kanske gått in i det här med helt fel inställning, orealistiska förväntningar och en ohållbar (obefintlig) plan. Jag grämer mig lite, men känner mig framför allt manad och taggad att ta ett beslut och att göra en förändring. Jag tar därför årets sista dagar att i lugn och ro fundera hur jag kommer ta mig an 2019. En ny garderobsutmaning? Lägga bloggen på hyllan? Styra om skutan? Vad har ni för förslag?

Vill du också få ett julkort?

Jag passar nu på att önska er en riktigt fin jul och ett gott nytt år! Ni som läst ända hit förtjänar också en medalj. Eller åtminstone ett julkort? Mejla namn och adress till hej@picapicadesign.se så trillar det ner ett i lådan.

Kram på er, vi ses som vanligt på insta!

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.