Från och med idag är jag officiellt med kontor igen. Adressen är numera Jörgen Ankersgatan, högst upp, med utsikt över Malmös hustak på Davidshall. Efter att ha suttit det senaste året i en liten skruttlokal, dock tillsammans med finaste gänget & frilanskollektivet Söderhavet, och därefter hemmabubblan i lägenheten & ensamheten, har jag nu hittat en permanent plats hos ett nytt & soligt gäng på Cirrus.
Det är inte utan vemod som jag lämnar min plats i det kära Söderhavet, rent geografiskt gjorde vi ju alla det innan sommaren pga lokalbrist. Men gänget & värmen finns gudskelov kvar! Aldrig har en grupp människor, ett kontor, ett kollektiv fått en sådan plats i mitt liv som den dagen jag blev en del av Söderhavets frilansfamilj. Det var bara veckan efter att jag lämnat en lång & trasslig relation bakom mig. ”Den nya världen”, som jag såg det, stod vidöppen och jag försökte hitta mina armar och ben igen. Där stod Söderhavet med stora famnen, sopp-onsdagar, när-som-helst-aw’s och en massa härligt skitsnack i djupa, rosa och gröna sammetssoffor. Människor som fick mig att skratta, dansa och njuta igen. Jag kommer aldrig glömma det uppvaknandet. De fick mig att inse att det bästa hade inte hänt än. Så rätt de hade.
Detta inlägg skulle egentligen handla om mitt nya kontor. Hur peppad jag är att ha hittat en ny plats hos ett nytt, gött gäng. Hur glad jag är över att ha en ljus och härlig plats att gå till, att jobba, skapa, umgås, dela med mig, inspireras, skratta, kanske gråta, dricka kaffe, dricka bubbel, upptäcka nya idéer och uppfinna nya projekt tillsammans. Allt det ser jag så fram emot på Cirrus.
Men, just i den här skrivande stunden är det ändå mitt Söderhav som tar över och jag följer den ingivelsen och hyllar dem lite extra. Jag har dessutom lovat mig själv att inte skriva de här blogginläggen med målet att ”någon annan ska ha nytta av dem”, utan istället bara skriva det jag har på hjärtat, i min stora, lilla frilansvärld.
Och idag handlar det om – kollegorna. De människor du spenderar större delen av din vakna tid med. Som är de första du möter på morgonen, som du kämpar dig igenom arbetsdagen med, som high 5ar dig när du fixar biffen, som höjer taket, som ser dig genom din ångest, som känner samma stress som du, som bjuder på sina egna operfekta liv. De som är människor, på samma väg som du.
Som frilansare är det här med kollegor en bonus, ett privilegium, en no-guarantee. Ett tillstånd i ständig rörelse. Och för mig personligen, helt och hållet livsnödvändigt. Så jag är tacksam, enormt tacksam, för de jag under årens lopp fått kalla kollegor. Och ni som blivit mina allra närmaste vänner. Heja er!